© JNKARLSSON

Jag saknar dig, orden räcker inte till. "Jag saknar dig så att det gör ont" - det räcker inte ens att beskriva vilken våg av smärtor som går genom mig så fort jag ser namnen Mikaela. Ca ett och ett halvt år har det gått. Ändå kommer jag ihåg allt som om det hände nyss. För bara en minut sen. Och ingen förstår heller, ingen vet hur det känns att mista en allra bästavän sådär, ena sekunden var du där, du andades, du skrattade, du log, andra sekunden var du borta, din själ åkte iväg, det fanns inget kvar, livet bara sögs ur dig. Jag smsade dig så många gånger, jag ringde, jag förstod bara inte varför du inte svarade. Du hade precis ringt och sagt att du älskade mig, du lät så glad, som om att allting var bra, som du äntligen hittat vägen till lyckan. Jag var så glad för din skull, att allting skulle lösa sig. 

Jag var så dum. Jag förstod inte vad som var påväg att hända. Jag visste inte att det där var det sista du någonsin skulle säga till mig. Att jag aldrig mer skulle få höra din röst, aldrig mer skulle jag få känna av tryggheten som jag hade hos dig. 

Du svor att du aldrig skulle göra så, du visste hur mycket jag kämpade för att kunna gå vidare med livet sedan Joakim. Du lovade Mikaela, LOVADE, betydde det ingenting alls för dig? Du svor på ditt liv. Vi skulle ju klara allting, tillsammans, vi skulle skratta, vi skulle le, vi skulle vara så jävla glada. 

Du förstår inte hur mycket jag kämpar på en dag för att inte bryta ihop, för att kunna gå upp på morgonen och behålla vettet tills kvällen. På senaste tiden har det gått bättre. Men jag vill ha dig här så du kan se mina framsteg. Hur bra jag mår, hur glad jag är. 

Om du bara kunde känna lyckan med mig. Om du bara hade hållt ditt löfte.