28/2-10

Jag saknar dig mer för varje dag, jag vill kunna ringa dig, berätta om allt som hänt, kunna höra ditt underbara skratt, kunna få höra din ljuva röst och kunna få se ditt leende. Jag kan börja le nu när jag tänker på dig, istället för att brista ner i gråt, jag vet om att du mår så mycket bättre där du är nu, och du är med mig hela tiden. Jag kan känna din närvaro ibland, när jag mår sådär dåligt kan jag känna att du är där med mig, hur du håller min hand och stryker bort mina tårar. Jag vet att det är du som sitter på min sängkant när jag inte kan sova. Jag kan ändå inte acceptera helt att du är borta, för när jag gör det, så accepterar jag samtidigt att du aldrig kommer tillbaka, och det är något jag inte vill inse. Jag vill fortfarande kunna tro att det är du som ringer, det är du som skickar sms, att det är du som knackar på. Och alltid känner jag den besvikelsen när det visar sig inte vara du, men på sistonde har jag slutat bli så besviken för på något sätt vet jag om att det inte är du. Jag vet om att det bara är önsketänkande, min största önskan är ju att för bara en dag kunde jag få låna ner en ängel, att en sista gång få se dig, höra dig skratta, se dig le, och på något sätt få ett avslut, att kunna säga hejdå, att kunna släppa dig fri.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0